Jag fick nöja mig med cigarettändaren och några lampor. Intressant med två instrumentbrädor från tillsynes samma bil, men skillnaden på en 68:a och en 69:a är att det skedde lite produktutveckling. Skillnaden är att förutom handskfackluckan på 69:an så sitter huvudinstrumenten något djupare. På 68:an så framfördes det tydligen klagomål på att det var mycket reflexer i vindrutan och det åtgärdade man.
Lackering av bägge instrumentbrädorna gjordes med en extremt illaluktande krymplack, inte så mycket under lackning men efteråt. Krymplack är också en vetenskap i sig, dels är den inte självklart lätt att få tag i, sedan vill man ha en som fungerar bra. Lägg sedan till tekniken man ska använda för att få ett hyggligt resultat. Instrumentbrädan fick slipas ner och grundas och spacklas några gånger innan jag gav upp med försöken med krymplack. Det visade sig att vanlig 2K-lack med karossbody samt en klurig billackerare gjorde detta bäst och så fick det bli.
Bilens utseende började nu bli alltmer störande och en ny lack var ett måste. Eftersom den gamla billackeraren sålt sin verkstad så fanns inget annat alternativ än att hitta någon annan. Anders Loberg hade bra kontakter visade det sig och till slut så fick det bli Robert Claussnitzer ute på Färingsö. Anders och jag bestämde oss för att göra i princip allt förarbete själva och vi fick låna en riktig slipmaskin av Robban. Med mycket jobb, slippapper och tålamod så påbörjades arbetet med att slipa ner alla dåliga ytor. Under detta arbete upptäcktes inga allvarliga skador men däremot minst två helt olika blå kulörer. Bilen var nämligen blå som original. På många ställen hade något hänt under och den röda lacken hade rest sig. I samråd med Robban så valde vi att ta bort allt, hela vägen ner till glasfibern. Nu så fylldes dom fula hålen igen efter sidomarkeringsljusen som nog satt på alla Sonett V4:a som gick till USA.
Extra vulgära och fula kallar jag dom som satt på just V4:an, hade man inte andra i lager?
