Innan instrumentbrädan monterades så bänkkördes alla instrument, dock inte hastighetsmätaren av förklarliga skäl. Valet att använda LED i stället för vanliga glödlampor till instrumentbelysningen föll, det lyste bra men fel färgtemperatur i mitt tycke. Under tiden så testkördes alla fyra SAAB-klockorna för att se vilken som gick minst fel. Originalklockan med sekundvisare visade sig vara död, dom andra tre gick skapligt och den ena visade sig gå bättre och bättre med tiden, lätt val fast avsaknaden av sekundvisare kanske blir för stor.
När instrumentbrädan, en nyinköpt ratt, instrument, strömbrytare med mera var på plats så började nu allt se ut som det var tänkt. Kvar var dock dom små detaljerna
som rutor och dörrar. Höger dörr med dörrskal och dörrklädsel gick bra. Vänsterdörren var det värre med. lite slarv av oss var det kanske. Vi insåg att vänsterdörren måste ha fått sig en smäll någon gång, det var rätt mycket jobb i efterhand som borde gjorts tidigare. Resultatet blev återbesök hos Robban för att lackera om dörrskalet.
En skada hade uppstått, surt värre men kunde vara värre. Med dörrarna på plats så satt dom nya backspeglarna bra tillsammans med nykromade dörrhandtag och även fungerande lås med dubbel uppsättning nycklar, rena nybilsfasonerna.
Rutorna då? Vis av erfarenheten med vindrutan på III:an när den skulle monteras och allt trassel fick mig nu att börja fundera över två rutor, varav bakrutan på V4:an i princip inte finns att få tag i längre. Den fick bara inte gå sönder. Den gamla listen till bakrutan kändes relativt mjuk, den hade dessutom kvar lite av sin form som den hade suttit på karossen. En kväll så började Anders och jag med att försöka få bakrutan på plats. Efter ett antal timmar, ett större antal svordomar och ett ännu större antal uppgivna suckar så satt bakrutan på plats, dessutom hel och som den skulle. Verktyg för killisten och svart killist fanns hemma och efter ett tag var även den på plats. Svart killist är ett medvetet val efter den passar bättre mot en gul kaross istället för ”kromad” som ändå blir brun efter några år, återigen något för puritanerna att ha synpunkter på. Vindrutan borde vara enklare tycker man och det är den nog också, men bara under förutsättning att det inte är någon slags amerikansk standardruta för små europeiska gamla sportbilar. Rutan döptes snabbt till ”Amerikarutan” för den passade helt enkelt inte. Den var för något tjock och hade lite galen välvning, vilket nog förklarar den onödigt tjocka listen.
Anders och jag offrade ytterligare en kväll med vindrutan, vilket resulterade att vi gav upp. När bilen köptes så såg jag, eller tänkte inte på detta, det satt ju en ruta i. Framrutor till V4:an hade klubben gott om, bara att hämta hos klubbens lager i Fagersta. Per Jansson mötte upp vid lagret och en ny vindruta lastades in. Dagen gick uppenbart i vindrutornas tecken, ett rejält stenskott i vindrutan på bruksbilen på vägen hem.
Med en ny förhoppningsvis passande vindruta, ny smidigare gummilist så skulle vindrutan komma på plats. Här bestämde jag mig för att inte ens försöka montera vindrutan på egen hand. Mobila glasmästare är en bristvara men dom finns.
